Att älska läget

Jag är på riktigt bra humör. Jag vet inte riktigt varför. Jag är pank och jag sitter hemma en fredagskväll. Men det har ändå varit en fin kväll. Min hemväg förut var den bästa promenaden jag någonsin tagit... Tror jag. Lyssnade på Navid Modiri & Gudarna, det var sådär perfekt temperatur för en promenad i sådär överdrivet rask takt, inte för kallt men inte så att man svettas. Cigaretterna smakade alldeles för perfekt och Karlavagnen såg ovanligt trevlig ut. Jag tog lite omvägar bara för att allt var lite för bra. Gick och försökte att inte se allt för efterbliven ut då jag hade en konstant lust att börja skratta högt för mig själv eller sjunga med i musiken. Men lyckades hålla mig.

Det kändes extremt konstigt och bra på samma gång. Hade en känsla som jag nästan vill kalla för eufori och en stark känsla av lättnad. Jag brukar inte lyckas vara så genuint glad när allt har skitit sig. Det kändes som allt var lika underbart som promenaden. Efter en insikt lät livet ta mig en paus från allt det där jobbiga. Tänkte lite på allt och ingenting. Hoppades på att du en dag kommer att vakna och förstå vem du är. Att du går emot dig själv. Att du förstår vad du gör mot andra. Att ångesten kommer som en batong i arslet på dig någon vacker morgon. Att ditt samvete hinner ifatt dig och plågar dig tills du går ner dig i något jävla bensoträsk du aldrig kommer ur. Den dagen kommer jag till skillnad från dig att vara lycklig. För övrigt inser jag att dessa tankar kan appliceras på mig själv. Men så får det vara. Jag hatar människor, jag tycker om vissa individer, jag tycker om mig själv. Så kommer det nog vara ett bra tag framöver.

EDIT: Kan tillägga att det sista inte handlar om personen som de flesta lär anta att det handlar om.