Försöker skriva en artikel om ungdomsarbetslöshet men jag blir bara deprimerad för att jag statistisk sett inte har någon framtid. Haha!
Nästa år beräknas arbetslösheten bland ungdomar ligga på ungefär 30%, det är extremt högt. Vad gör staten? I princip ingenting. De vill åtgärda detta genom att få fler att utbilda sig, men saken är den att enligt statistiken tjänar vi mindre på att utbilda oss i och med att man blir fast med en massa studielån samtidigt som det fortfarande är svårt att få ett vettigt jobb. Sen vill de ju även sänka ungdomslönerna också så att fler har råd att anställa ungdomar, men för det första är det inte särskilt sannolikt att behovet av arbetskraft skulle öka särskilt markant bara för att lönerna blir lägre... och för det andra kommer detta bara tvinga ungdomar att få välja mellan att vara hemlösa eller slavarbeta på donken för 40kr i timmen. För att ett vettigt jobb kräver en omfattande arbetserfarenhet och arbetserfarenhet får man genom att jobba, men har man inte arbetserfarenhet får man inte jobba osv.
Okej, det är inte omöjligt att få jobb. Det jag vill få fram är att politiken som rör ungdomsarbetslösheten är ganska hemsk då siffrorna bara ökar utan att någon gör någonting åt det. Politikerna sitter hellre och klagar på folk som lever på skattepengar istället för att lägga lite energi på att ge dessa människor en möjlighet till att arbeta och istället betala skatt.
Jag vet att problemet blivit starkt i samband med lågkonjunkturen, det är svårt att skapa nya jobb när folk inte har råd att konsumera till följd av att vi inte har jobb. Vi har hamnat i en jobbig sits med andra ord, en sits som man inte tar tillräckligt allvarligt.
Vill ta mig ifrån det här skitlandet. Men just nu måste jag i alla fall skriva klart den här artikeln innan jag somnar. Hade nog hellre skrivit en debattartikel eller en krönika om ämnet men nu måste jag vara objektiv och det har jag svårt för att vara när jag är arg.
